Den medeltida strandvägen mellan Åbo och Viborg var till en början endast en ridstig, som i huvudsak användes av representanter för Sveriges konung. Under 1400-talet fastställdes vägsträckningen så att den skulle löpa från Åbo via S:t Karins, Pikis, Pemar och Halikko till den medeltida handelsplatsen i Salo. Därefter fortsatte vägen via Bjärnå och Tenala till kusten, sedan via Pojo till Karis, där man kunde välja antingen den södra eller norra rutten. Den södra vägen gick via Raseborg och Ingå till Pickala, där den också hade förbindelse med den norra rutten som gick via Lojo, Virkby och Sjundeå. Från Pickala fortsatte vägen genom Kyrkslätt och Esbo till kyrkbyn i Helsinge socken. Innan Helsingfors stad grundades 1550 gick vägen via Sibbo till Borgå, som hade blivit stad ca 1380. Därefter följde Pernå och Degerby, som blev Lovisa stad 1752. Slutligen fortsatte vägen via Pyttis, Veckelax, Vederlax, Virojoki och Säkkijärvi till Viborg. Resan varade ungefär en vecka sedan gästgiveriförordningen, som garanterade att utvilade hästar stod till ens förfogande med ett par mils intervaller, hade trätt i kraft 1633.

Förbindelsen till Viborg bröts 1721 till följd av Stora nordiska kriget. Vägen ledde inte längre än till Fredrikshamn, som grundats på den plats, där Veckelax hade funnits. Efter Åbofreden 1743 inleddes trafiken på nytt. Men nu måste man åka ända från gränsstationen i Abborfors vid Kymmene älv för att komma till Ryssland. Samtidigt blev dock vägen längre ända till S:t Petersburg.

När Finland blev ett autonomt storfurstendöme 1809 försköts strandvägens tyngdpunkt till avsnittet mellan Helsingfors och S:t Petersburg. Nedre Viborgsvägen förlorade sin status som huvudväg till följd av avträdelser av områden under andra världskriget. Vägen som har rätats ut under årtionden vid sidan av den nuvarande Kungsvägen följer ofta den gamla väglinjen.