Krigets utgångsläge är alltid destruktivt, men det paradoxala med krig är att det eventuellt också kan skapa något som senare upplevs som positivt i form av ett kulturarv. Det är så vi idag kan uppfatta situationen i fråga om borgar och fästningar som inte längre har någon militär betydelse. Det bästa exemplet på detta är kedjan av borgar och fästningar vid sydkusten och vid östgränsen i vårt land. Sverige inklusive Finland samt Ryssland förde krig mot varandra i århundraden och under denna tid uppkom de omtalade borgarna och fästningarna. På samma sätt byggde ryssarna sina fästningar för att skydda sig mot väst. Dessa fästningar ger en god bild av fästningskonstens historia från medeltiden till början av 1800-talet. Betydelsen av dem begränsas dock inte till det här. Det säreget intressanta och ganska unika med fästningskedjan är att då fästningarna anlades för att försvara Sverige-Finland mot Ryssland hamnade en del av dem på 1700-talet under ryskt herravälde och ryssarna byggde på dem för att kunna använda dem i försvaret mot Sverige. Senare byggde de en omfattande fästningskedja i sydöstra Finland. Det paradoxala är, att dessa fästningar befinner sig nu på finskt område, medan åter en del av de svenska fästningarna är belägna inom den Ryska federationens territorium. Ryska federationen och Finland upprätthåller och värnar för tillfället om såväl sitt eget kulturarv som även andras oberoende av vem som byggde en del av fästningarna. Fästningarna har blivit ett gemensamt kulturarv. Något retoriskt kan vi påstå att arbetet för freden har segrat över fiendskap i en avlägsen tid. Det är just av den orsaken som kedjan Borgar och fästningar är en utmärkt rutt för kulturturism. Den återger på ett unikt sätt de båda ländernas gemensamma historia.

Avsikten är att även ansluta den aktuella rutten till Europarådets nätverk för kulturturism och senare även att nominera den för Unescos världsarvsförteckning i serien överskridande av gränser.(transboundary serial nomination)

Henrik Lilius
Statsarkeolog emeritus