De understrukna texterna vid tidsaxeln är länkar, som ger ytterligare information om platsen.

Finland var föremål för korståg både från kyrkan i öst, Konstantinopel och från den romerska kyrkan i väst, under 1000 - 1200-talen. Sverige, som representerade den västliga kyrkan och överheten, grundlade i slutet av 1200-talet Åbo slott, Tavastehus slott och Kustö slott som sina administrativa centra. Under år 1293 då Viborgs slott grundlades inleddes den egentliga maktkampen mellan Sverige och Ryssland - först Novgorod och sedan Moskva - om herraväldet över Östersjön jämte Finland. Kampen stod mellan Tyrgil Knutsson och Alexander Nevski och de startade den tidens kapprustning, som gick ut på att bygga fästningar.

Sverige erövrade 1294 den fornkarelska fästningen Korela och gav den namnet Kexholm. Den byggdes i mitten av 1200-talet och hade hört till Novgorods maktsfär. Redan efter några månader återerövrades den av Novgorods trupper och man började 1310 bygga en ny och stark Korela-fästning. Vid samma tid grundade svenskarna slottet Landscrona vid Nevaflodens mynning.

År 1323 blev det ett avbrott i maktkampen genom freden i Nöteborg. Därefter inledde novgoroderna byggandet av gränsfästningen Nöteborg på ön Pähkinäsaari. När kampen återupptogs, brann fästningen, som var av trä, ca 20 år efter att den blivit färdig. I mitten av 1300-talet började Novgorods styrkor bygga en ny fästning av sten i stället, av samma typ som det fornryska Nöteborg.

Fästningarna byggs för att hålla mot eldvapen
I Rysslands inre maktkamp överfördes på 1470-talet till Moskva alla länder som hört till Novgorod. Moskva ledde moderniserandet av alla fästningar. De gamla försvarsverken revs nästan helt och ersattes med nya fästningar av sten, vilka höll mot den nya beväpningen och mot eldvapnen. Det var i synnerhet kanontorn som byggdes.

Även i Finland, som av svenskarna hade döpts till Österland, förnyades Viborgs slott. Dessutom började svenskarna ung. år 1475 bygga en stadsmur med kanontorn. Muren följde terrängens form och skyddade den del av staden som hade vuxit upp öster om muren. Vid samma tid inleddes byggandet av Viborgs systerfästning Olofsborg.

Krig och bastioner
Följande århundrade fördes ett flertal krig mellan Sverige och Ryssland.

Under stora ofreden (1570-1595) erövrade Pontus de la Gardie från Sverige Kexholm 1580, varefter fästningen förnyades. Utöver talrika stenbyggnader byggdes på Kexholms fästning tre bastioner, planerade av Jakob van Stendahl efter sydeuropeiska förebilder. Viborgs slotts utsida ändrades efter kung Gustav Vasas besök, då man började bygga St Olofs torn på nytt. Två moderna bastionfronter, Äyräpää och Pantsarlahti byggdes även öster om den medeltida stadsmuren i Viborg.

Stora ofreden slutade i freden i Teusina som slöts 1595, varefter Kexholm dock övertogs åter av Ryssland. Nu trodde man i Sverige att Ivan den grymme i Moskva eftersträvade herraväldet över områdena i norr och att han hade för avsikt att öppna sjövägen till Ishavet. För att avvärja försöken att expandera inleddes 1603 byggandet av Kajaneborg.

Den svenska krigshären, ledd av Pontus de la Gardie återfick Kexholm 1611. Följande år återerövrade svenskarna Nöteborg. I freden i Stolbova 1617 avträddes alla områden jämte fästningar vid Finska viken och Nevas stränder till Sverige. Hit flyttade nu folk från Finland. År 1642 grundades i trakten av nuvarande S:t Petersburg staden Nyen som var befäst. Fästningen Kexholm moderniserades så att man 1630-1650 byggde fem bastioner invid det gamla kanontornet och innanför en stad som hade formen av en rektangel.

Bastionfronten runt Viborg
Den medeltida staden Viborg upplevde en fullständig formförändring fr.o.m. mitten av 1600-talet. En av orsakerna var brandsäkerheten i staden. För att skydda staden mot eldsvådagick man in för en rutplanering. Husen skulle byggas av tegel och sten. Å andra sidan var rutplaneringen också förknippad med nya internationella strömningar inom stadsbyggandet, vilka i sin tur sammankopplades med den nya försvarstekniken. Runt den rutplanerade staden byggdes före 1700-talets början en bastionfront. Vid samma tid revs den medeltida stadsmuren med undantag av Runda tornet (obs. Runda tornet är namnet på en byggnad). Även Viborgs slott fick sin slutliga utformning.

Stora nordiska kriget ledde till avträdelser av områden
1700-talets början innebar upptakten till en maktkamp mellan de båda stormakterna Sverige och Ryssland nämligen Stora nordiska kriget. Öga mot öga mötte Karl XII, som blivit kung vid knappa 16 års ålder, Peter den Store som studerat krigskonst och skeppsbyggeri i Europa. Målet för Rysslands kejsare var att öppna vägen till världshaven via Finska viken.

Erövringen av Nöteborg 1702 öppnade vägen till Neva och Nordsjön samt var den främsta orsaken till att man på trots inledde byggandet av en ny stad, S:t Petersburg redan under kriget 1703. Som skydd för den kommande huvudstaden byggdes Peter Pauls fästning. De svenska fästningarna Nyenskans och Landscrona, vilka redan från början var anspråkslösa, förstördes nu helt. Som följande intog Peter den Stores krigstrupper Viborg 1710 och Kexholm.

Peter den Store moderniserade fästningarna i enlighet med den franske krigsmarskalken Sebastian le Preste du Vaubans bastionssystem. Nöteborgs jordvallar byggdes om med sten som byggmaterial och innanför fästningen byggdes ståtliga byggnader med staden S:t Petersburg som förebild och efter bl.a. den italienske arkitekten Terzins ritningar.

Vid den nya östgränsen grundades Fredrikshamn och Villmanstrand
Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt. Utöver förlusterna av området i Viborgstrakten hade man tvingats att överlåta de baltiska provinserna till Ryssland. Sveriges motdrag för att förhindra Rysslands expansion var att genast efter freden i Nystad 1721 bygga två fästningsstäder för att trygga gränsen i sydost, nämligen Fredrikshamn med en cirkelformad fästning och en strålformig stadsplan och det rutplanerade Villmanstrand som skyddades av en oregelbunden bastionfront. Städerna byggdes i enlighet med Medelhavsländernas förebild för en renässansstad, där en garnison, skyddad av en bastionfront svarade för invånarnas säkerhet.

Vid samma tid bestämde sig Peter den Store att garantera säkerheten i sin huvudstad S:t Petersburg såväl till lands som till sjöss. Han lät bygga en sjöfästning på Retusaari (ry. Kotlin). Fästningen fick heta Kronstadt, som byggdes på och gjordes modernare fram till andra världskriget. Sjöfronten för försvaret av S:t Petersburg garderades genom att bygga fästningen Kron St Anne på Neitsytniemi väster om Viborgs slott.

Svenskarna bygger Viapori, det nuvarande Sveaborg
Sverige önskade få tillbaka sina förlorade områden och inledde det s.k. hattarnas krig 1741-1742. Kriget slutade dock med nya områdesavträdelser. I Åbofreden 1743 flyttades gränslinjen till Kymmene älvs västra arm och gränsen gick tvärs över Saimen. Fredrikshamn, Villmanstrand och Olofsborg befann sig nu på ryskt område. Sverige var nu tvunget att bygga upp sitt försvar på en ny grund. Sveriges lagtima riksmöte beslöt år 1747 bygga Kronstadt som motvikt till sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors samt dubbelfästningen Lovisa-Svartholm som dess förskansning i öst. Ryssland fortsatte att främst förstärka Kronstadt och dessutom grundades en ny landfästning som en förskansning till S:t Petersburg dvs. fästningsstaden Davidov med sin cirkelformade fästningsmur. Den rutplanerade staden byggdes 1773 på den plats där Taavetti vid Luumäki kommunhus idag är beläget.

Befästningsarbeten i Sydöstra Finland under general Suvurovs ledning
Rysslands oro för ett nytt svenskt anfallskrig visade sig vara befogad. Gustav III gjorde under åren 1788-1790 ett försök att återerövra Sydöstra Finland, som förlorats vid frederna i Åbo och Nystad. Kriget slutade ändå utan landavträdelser med freden i Värälä år 1790. De återkommande revanschförsöken ledde dock till att Katarina den stora beordrade byggandet av en befäst zon i tre nivåer för att skydda St. Petersburg.

Fästningarnas intensivaste byggnadsperiod inföll åren 1791-1792 under general, senare generalissimus, Aleksandr Suvurovs (1730-1800) befäl. Under denna tid förstärktes försvarsverken i Fredrikshamn och Villmanstrand med gråstensmurar och förskansning. Befästningsarbetena hade påbörjats av svenskarna, men förblivit endast sandvallar. Försvaret av Viborg, Kexholm och Davidstad (Davidov) förbättrades. Runt Olofsborg byggdes ett bastionssystem och kanontornen höjdes.

Svensksunds sjöfästning och hamn (Rotšensalmskij port i krepost) byggdes som helt nya befästningsverk i den yttersta försvarszonen på platsen där staden Kotka ligger idag. Detta var inte längre någon idealstad, utan en garnison och krigshamn. De tjugo utspridda forten hade ingen större militärbetydelse eller betydelse för stadsbilden.

Norr om Svensksund byggdes Kymmenegårds fästning (Kyminlinna, Kjomen). Uttis byggdes nära dagens Valkeala, vid vägen som ledde till Viborg och där det hade utkämpats ett slag under Gustav IIIs krig. I Savitaipale byggdes Järvitaipale (Ozernoie). Dessa var vaktfort enligt ett symmetriskt bastionssystem. Kärnäkoski (Kjarnyj), som byggdes i Savitaipale för att bevaka Saimen, var däremot osymmetriskt och följde terrängen. I Anjalankoski byggdes ett litet stjärnformat fort, Liikkala (Likkola), som dock aldrig blev mer än jordvallar.

Flottan i Saimen fick Villmanstrand, Nyslott och Kärnäkoski som bas. För förbindelsen mellan dessa byggdes kanalerna i Telataipale, Kukonharju, Käyhkä och Kutvele.

Efter Katarina den storas död ansåg hennes son Paul I att det inte längre var nödvändigt att upprätthålla fästningarna i Viborgs guvernement. Däremot var kejsar Alexander I särskilt intresserad även av det perifera Finland ur strategisk synpunkt. Detta är förståeligt i samband med den europeiska maktsfärspolitiken som orsakats av Napoleonkrigen, samt områdets närhet till den ryska huvudstaden St. Petersburg.

Övergången till kaponjärsystem i början av 1800-talet
I Syd- och Mellaneuropa började man redan på 1700-talet anse att systemet med bastioner var föråldrat. Artilleriets utveckling gjorde det möjligt att placera allt grövre vapen i olika fristående försvarsställningar, kaponjärer och lunetter. Kaponjärsystemet, vilket är en kedja av dessa, blev det nya sättet att befästa. Kaponjärystemet kom till Finland med den ryska statsmakten i början av 1800-talet. Alexander I gjorde tillsammans med sitt följe år 1803 en två veckor lång inspektionsresa till olika fästningar och fort. Under resan anmärkte han åt ingenjörsofficerarna om fästningarnas ålderdomlighet och ineffektivitet. Med på resan fanns även den i Holland födde ingenjörsgeneralen Jan Peter van Suchtelen. Han lade efter resan fram en plan åt kejsaren för hur befästningarna skulle förnyas och försvarseffekten höjas. Enligt planen skulle den norra linjen med fästningarna i Kymmenegård, Uttis och Fredrikshamn förnyas från grunden. Fästningen i Kärnäkoski skulle kompletteras med kaponjärer för att fungera som bas för Saimenflottan. Man skulle också på allvar sätta fart på de tidigare planerna på att bygga varvet och krigshamnen i Svensksund.

Arbetena i Kymmenegårds fästning och Fredrikshamn påbörjades genast. Kymmenegårds fästning, som byggts av Suvurov, revs och ersattes av den nuvarande femkantiga med dubbel förskansning försedda fästningen, som är Finlands enda kaponjärfästning. van Suchtelen planerade själv dess yttersta vallgrav på ett sådant sätt att vatten från Kymmene älv kunde ledas in i den för att bilda ett vattenhinder.

Den norra fronten av Fredrikshamns fästning, som gränsade mot Kyrkträsket (Kirkkojärvi), revs helt. Fästningen ersattes av en stor centralbastion i tegel, samt fristående kaponjärer och lunetter avsedda för att vara dess förskansning.

van Suchtelen hann till stora delar få byggnadsarbetena färdiga innan följande krig mellan Ryssland och Sverige, som var en del av Napoleonkrigen, bröt ut. Kriget ledde till att hela Finland blev ett autonomt storfurstendöme under det ryska riket. Viborgs guvernement, som i St. Petersburg sågs som det Gamla Finland, införlivades år 1812 i storfurstendömet.

Nedläggningen av fästningarna
Då Rysslands gräns mot Sverige flyttades långt upp i Bottniska viken och i Torne älv betydde det att de med stor möda byggda fästningarna blev onödiga. De lades ner kort efter krigsslutet, trots att ryska garnisoner ända tills revolutionen fungerade i de allt mer förfallna fästningarna i Fredrikshamn, Villmanstrand, Kymmenegårds fästning och Viborg. Det var endast Sveaborg som behöll sin viktiga ställning som sjöfästning. Sveaborg, på ryska kallad Sveaborgskaja krepost, fick nu ta över Svensksunds roll som förpost för Kronstadt. Bomarsund på Åland byggdes däremot som en helt ny fästning för att stå emot ett möjligt anfall under den instabila perioden som följde efter Napoleonkrigen.

På 1800-talet hade fästningarna, bortsett från Bomarsund och Sveaborg, förlorat sin militära betydelse. De blev istället förvandlade av storfurstendömet till fängelser, magasin eller arsenaler för ryska armén. Dessa förföll nästan lika snabbt som om de hade stått oanvända. Svartholm utanför Lovisa och det nedlagda Svensksunds yttersta fort, Fort Slava, användes fortfarande som vaktfort, trots att det samtidigt även fanns ryska fängelser inrättade här.

Det som på 1850-talet började som en religiös konflikt mellan Ryssland, Frankrike och Turkiet hotade även Storbritanniens utrikespolitiska strävanden och ledde till ett krig år 1853. Engelska och franska trupper marscherade mot halvön Krim. Ryssland oroade sig för att attacker även skulle riktas mot storfurstendömet Finland och satte därför igång febrila arbeten med att förnya Sveaborgs artilleri. Ett allt tyngre kanonbatteri, som löpte som en front mot väster och söder, byggdes ovanpå de svenska bastionfronterna. Mindre kanonbatterier byggdes i bl.a. Fredrikshamn, Svensksund, Kyminlinna och Ekenäs.
Det visade sig att Rysslands oro hade varit befogad. På sommaren 1854 seglade den fransk-engelska flottan in i Bottniska viken och brände kuststäder. För att skydda sig byggde finska tjärborgare gemensamt med den ryska armén landbatterier i dessa orter. Samma sommar bombarderades och totalförstördes Bomarsunds fästning av fiendens flotta. Följande sommar bombarderades Sveaborg, vilket resulterade i stora skador på ett flertal byggnader. Då Gustavsvärn i Hangö, Svartholm i Lovisa och Fort Slava i Svensksund stod i turen var förödelsen total.

Befästningsverk på 1900-talet
Krimkriget satte på många sätt punkt för byggandet av fästningar. Typiskt för bastionfästningarna var deras imponerande murar och ståtliga arkitektur, med vilka man ville visa sin styrka och makt för fienden, samt skydda en stad som skulle vara baserad på renässansens ideal. Även kaponjärfästningarna hade byggts för att synas och avskräcka, de skulle med ett välplacerat tungt artilleri skydda en garnison. Däremot var det meningen att kanonbatterierna under Krimkriget skulle smälta in i miljön och dölja den beväpning som fanns där. Fästningarna blev dystra jordkullar som inte längre skulle få synas för fienden. På 1800-talet ledde den internationella utvecklingen till att artilleriet blev mobilt, vilket gjorde fästningsgarnisonerna omoderna och byggandet av dessa avstannade. Tyngdpunkten för militärbyggandet föll på obefästa garnisoner, som inte längre placerades i en stad, utan i dess utkanter. Även det att man fr.o.m. år 1878 infört allmän värnplikt i Ryssland ledde till ett behov av en ny typ av garnisoner. Ryssland byggde ett tjugotal av dessa i Finland i början av 1900-talet. Under första världskriget befästes både Finska viken och Finlands huvudvägnät enligt den nya principen att dölja allt i terrängen.

Finlands enda egna befästningsverk var Mannerheimlinjen, Salpalinjen och Harparskoglinjen. Mannerheimlinjen byggdes på 1920-30-talen och gick tvärs över Karelska näset. Salpalinjen byggdes under andra världskriget och gick längs praktiskt taget hela östgränsen, medan Harparskoglinjen gick över Hangöudd. Dessa representerar alla säregna tillämpningar av 1900-talets internationella befästningskonst.